När döden knackar på..

Jag har inte förlorat så många i min närhet. Döden är något okänt för mig. Min morfar är den enda släkting som dött. Jag är en riktig mes, jag vågade inte gå på begravningen. Morfar visste att jag tänkte på honom ändå. Den enda begravningen jag varit på är till en väns gammelfarmor där jag spelade gitarroch min bror sjöng. Jag grät ögonen ur mig. Likadant gör jag när någon dör på film eller om jag läser något sorgligt. Döden och sorg är något jag inte klarar av. Men vem gör det? Det är säkert lika jobbigt för alla. För en stund sedan fick jag reda på att en gammal kärlek till mig dött i en olycka. Jag var väl runt 12 och gick på disco där han var dj. Jag dansade alltid tryckare med honom. Alla tryckare dansade han med mig. Han var en av mina första kärlekar. Nu finns han inte mer. Känns så sjukt konstigt att någon jag stått så nära och hållt om aldrig mer kommer att ta ett andetag. Aldrig le sitt vacka leende. Så orättvist och så konstigt overkligt. Vi kände inte varandra speciellt bra utan det vara bara de där tryckarna och några meningar vi utbytte på discot en gång i månaden. Han kanske inte ens kommer ihåg mig men jag kommer ihåg honom. Det kommer jag alltid göra. Hoppas han fåt vila i frid och mina tankar går såklart till hans nära och hans familj.