Denna man famkallar alltid en underbar känsla i mig. Mår jag dåligt tar jag fram en bild och snart innfinner sig välbehaget. Åge Hareide. Underbara Åge Hareide. Jag drömmer mig tillbaka. Året är 1999. Platsen är Ullevi. Sm-guldet ska delas ut. 3 poäng ska hämtas i Göteborg tillsammans med lycka och bucklan. Jag minns det som igår när jag tänker tillbaka. I min gula bortatröja (HIF hade gula tröjor borta då) som det STAVRUM på ryggen på. Arild Stavrum. Mannen som skulle visa oss ren lycka. Men han gjorde det inte själv. Bakom sig hade han ett starkt Helsingborg IF med spelare som Rolle Nilsson, Magnus Powell, Rade Prica och en Ulrik Jansson som passade fram. Och givetvis Hareide som coachat HIF ypperligt. Jag kommer ihåg att han alltid var så glad och gladare skulle han bli för äntligen blev det mål. Vid matchens slut skulle Helsingborg vara svenska mästare. Om bara matchen tog slut någon gång. Jag kommer ihåg den skära lyckan när matchen var inne på stopptid. Alla dessa fans som tagit sig till Göteborg. Alla stod upp, alla klappade, alla skrek. Domaren förde pipan till munnen och så var det över. Helsingborg var mästare! Guldkonfettin sprutade, löpsedlarna med HIFemblemet i guld flög över oss, glädjetårarna sprutade, alla kramades. Det var bortom alla gränser. Ingen ville sluta jubla. HIF take me back! Tills dess får jag leva på mitt minne och på Åge Hareides leende som jag snart hoppas pryder Stuart Baxters läppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar