Just nu tittar jag på Rachel Ray som handlar om hur man ska övervaka sina tonårsbarn. Den ena familjen tror på att man ska övervaka allt. Man ska kunna alla barnens maillösenord, leta igenom deras väskor, känna alla kompisar och deras föräldrar och titta på vad de gör när de sitter vid datorn. Den andra familjen tror på att man måste lita på sina barn och låta dem ha ett privatliv. De skulle aldrig snoka i sina barn datorer eller lådor. Alltså precis tvärtom emot vad den första familjen tror på.
Själv tycker jag att man har rätt till sitt privatliv när man är tonåring. Man måste få ha det och framför att måste föräldrarna lita på en att ta eget ansvar och kunna ta egna beslut. Men självklart ska ändå föräldrarna sätta gränser och ha kontroll. Visst ska föräldrarna veta var deras tonåring är eller vad de gör på fredagskvällen men de behöver inte läsa mail och leta i genom väskor och avslyssna telefonsamtal. Då har man korsat gränsen.
Min mamma har alltid varit sträng mot mig och haft bestämda tider för när jag ska komma hem och har alltid haft koll på var jag är. Och jag har lytt henne för hon litade på mig och då ville jag såklart visa att man respekterar det. Visst var man arg när man inte fick vara ute sent eller göra andra saker som kompiarna fick. Men så glad jag är nu. SÅ glad att jag hade föräldrar som brydde sig. Som ställde upp. Men framför allt. Fast jag hade gränser hade jag rätt till ett eget privatliv. Det bör alla människor ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar