Det finns en person som alltid betytt mycket för mig. Han har alltid funnits med sina stora, hårda kramar och sin härliga skratt. Han fanns ofta med under min uppväxt och var alltid välkommen i min familj. Han hade mycket problem hemma, hans pappa var död och hans mamma var inte speciellt intresserad av sin son. Men hos oss var han välkommen. Vi ordnade en extra liten julafton för honom och bjöd honom på mat och sällskap och den familj han aldrig haft. När han fick reda på att hans pappa inte var död utan att det var en annan person än han fått reda på var det till oss han kom. När han fick epelepsianfall var det vi som ringde ambulansen och vi som ringde honom efteråt och såg till att han blev frisk. Trots många dumma misstag han gjort i sitt liv har han varit välkommen till oss. Men vad är tacken?
Nu förtiden ses vi ganska sällan. Vi träffas då och då och han blir alltid lika glad att se mig. Tills för ca ett halvår sedan då han såg mig i en affär när han var tillsammans med en tjej. Då fick jag ett svagt hej och han såg mig inte ens i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag blev så arg, så ledsen och så besviken. En person som funnits i ens liv i över 15 år kunde plötsligt inte hälsa för att han var med en tjej. Sen har jag inte sett honom. Tills i fredags. Då såg han mig på festivalen. Han gick förbi mig och Milli på trottoaren. Han tittade på mig. Jag väntade med att hälsa eftersom jag skulle se om han hälsade, han var nämligen med samma tjej som sist. Han såg mig i ögonen, tittade på Milli och sa bara hej till henne. Vad har jag gjort? Var det fel att behandla dig som om du vore min bror vad du än gjorde. Vilket svin du är! Bara så du vet så kommer jag aldrig mer prata med dig igen. När din tjej som tydligen har dig i ett järngrepp är borta så är jag också borta. För alltid! För mig finns du inte.
Det är sjukt hur folk beter sig nu för tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar