Min Daniel

Tänk att man efter sju år tillsammans fortfarande sitter hemma och längtar tills du kommer hem från jobbet. Hemmet känns inte helt utan dig. Det pirrar fortfarande i magen när du sätter nyckeln i dörren. Att man fortfarande står i fönstret och tittar tills du försvinner när du går iväg. Att man kan tänka på hur du härmar en haj och bli alldeles varm i hjärtat. Du känner mig så väl och jag känner dig. Vi måste inte alltid sitta bredvid varandra eller ens vara i samma rum. Vår kärlek är ändå stor nog att fylla hela lägenheten. Hela huset. Hela världen. Jag älskar dig så mycket att du är som en del av mig. Min allra bästa vän. Den som kan få mig att skratta tills jag kräks. Den som kan få mitt hjärta att slå dubbla slag. När allt känns dåligt kan man lägga kinden mot ditt bröst och allt dumt försvinner. Det är kärlek. Att veta att du alltid finns där för mig. Precis som jag för dig. Tänk att jag visste, för tio år sedan när jag såg dig första gången. Jag visste att du skulle bli vi. Inte när. Inte hur och inte hur jobbigt det skulle vara i början. Det jobbiga som jag inte ens kan minnas nu, men som jag ändå inte kan glömma för det gjorde oss starka tillsammans från början. Du är så fin min Daniel. Så fin så jag ibland inte kan sluta titta på dig. Så fin, så fantastisk och min. Du och jag, min kotte. Alltid!