Ja, vad ska man säga? HIF spelade som dassalock tills de plötsligt bara var tio man. Då helt plötsligt verkade det gå upp ett ljus att man måste anstränga sig. Jag skyller inte på Markus Nilsson (snarare Makondele som jag hoppas fått sin sista chans) men det var efter utvisnigen som HIF liksom kom igång. Ja, det var en match det. Tack HIF! Ni fick mig att gå från ilska till gränslös glädje på 20 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar